En solvarm stenmur, en hög grästuva eller kanten av en våtmark kan plötsligt avslöja en orm. I Sverige finns bara tre naturligt förekommande ormarter, men de skiljer sig tydligt åt när det gäller utseende, livsmiljö och risk för människor. Här går jag igenom vilka ormar som finns i Sverige, hur du känner igen dem och vad du bör göra om en orm dyker upp på tomten.
Tre arter står för nästan alla ormupplevelser i Sverige
- Tre ormarter finns naturligt i Sverige: huggorm, snok och hasselsnok.
- Huggormen är den enda giftiga svenska ormen och kan i ovanliga fall orsaka allvarliga symtom.
- Snoken trivs nära vatten, medan hasselsnoken föredrar torra, soliga marker.
- Alla svenska ormar är fridlysta, med ett särskilt undantag för huggorm på tomtmark.
- Vid misstänkt huggormsbett ska du ringa 112 och hålla den bitna kroppsdelen stilla.
De tre ormarter som finns i Sverige
Det korta svaret är huggorm, snok och hasselsnok. Det kan låta som en enkel lista, men i fält är det inte alltid lätt att skilja arterna åt eftersom färgerna varierar och mötet ofta bara varar några sekunder.
| Art | Så känns den oftast igen | Vanlig livsmiljö | Risk för människor |
|---|---|---|---|
|
Huggorm Vipera berus |
Mörkt sicksackband, kraftigare kropp, varierande färg | Soliga kanter, ängar, myrar, stränder och fjällnära marker | Giftig, men undviker normalt människor |
|
Vanlig snok Natrix natrix |
Ljusgula eller vita nackfläckar, lång och ofta slank kropp | Stränder, dammar, sjöar, våtmarker och fuktiga trädgårdar | Ofarlig för människor |
|
Hasselsnok Coronella austriaca |
Brungrå färg, små fläckar längs ryggen, inget tydligt sicksackband | Torra hedar, gläntor, skogsbryn och soliga berg | Ofarlig för människor |
Det är också bra att känna till att kopparormen egentligen är en kopparödla, alltså en benlös ödla och inte en fjärde svensk orm. Den kan därför lätt skapa förvirring när någon beskriver ett ormformat djur i trädgården.
Huggormen är Sveriges enda giftiga orm
Huggormen är den art de flesta tänker på när de undrar om svenska ormar är farliga. Den blir vanligen upp till cirka 65 centimeter, har ofta ett mörkt sicksackband på ryggen och kan vara grå, brun, rödbrun eller nästan helt svart.
Färgen är dock ett osäkert kännetecken. En svart huggorm kan sakna ett synligt sicksackmönster, särskilt på lite avstånd. Jag brukar därför inte försöka artbestämma en orm genom att gå närmare, utan tittar på helhetsintrycket och låter den få gott om plats.
Huggormen finns över nästan hela Sverige och kan leva i allt från strandängar och myrar till skogsbryn och fjällmiljöer. Den söker gärna soliga platser för att värma kroppen och äter framför allt smågnagare. På så sätt fyller den en viktig funktion genom att hålla efter sorkar och möss.
Trots namnet går huggormen inte omkring och hugger efter människor. Den försöker oftast komma undan och biter främst när den blir trampad på eller känner sig trängd. Långbyxor och rejäla skor är därför en enkel försiktighetsåtgärd i högt gräs, på steniga solplatser och i områden där du inte ser marken tydligt.
Snoken trivs där det finns vatten
Den vanliga snoken är Sveriges största orm och känns ofta igen på de ljusa fläckarna bakom huvudet. Den är vanligtvis grå, brungrå eller olivfärgad och har en lång, smidig kropp som gör att den kan simma bra.
Snoken finns främst i södra och mellersta Sverige, men förekommer även längre norrut i lägre täthet. Den håller gärna till nära sjöar, dammar, åar och våtmarker där den hittar grodor, paddor och ibland fisk.
Det finns snokar som saknar tydliga gula nackfläckar, vilket gör att de ibland misstas för huggormar. En mörk snok kan också se mer dramatisk ut än den är. Snoken är inte giftig och utgör ingen farlig situation för människor, men den ska ändå lämnas ifred eftersom den är fridlyst.
På en tomt med damm, kompost eller tät vegetation är snoken ofta en naturlig del av djurlivet. Jag ser den hellre som ett tecken på en fungerande närmiljö än som ett skadedjur. Vill du minska risken att överraskas av den räcker det ofta att hålla gångar öppna och klippa gräs nära huset.
Hasselsnoken är sällsynt och lätt att förväxla
Hasselsnoken är den art som många har svårast att upptäcka. Den är skygg, relativt sällsynt och lever främst i torra, varma och solbelysta miljöer som hedar, gläntor, bergiga sluttningar och glesa skogsbryn.
Färgen går från grå till brun och ryggen har ofta mindre mörka fläckar eller band. Till skillnad från huggormen saknar den normalt det tydliga sicksackmönstret. Hasselsnoken är helt ofarlig för människor, men blir ändå ibland dödad eftersom den misstas för en huggorm.
Arten är dessutom intressant ur ekologisk synvinkel eftersom den jagar andra kräldjur, bland annat kopparödlor. Det innebär att en solig, varierad tomt med sten, låg vegetation och gömställen kan vara värdefull även för en art som de flesta aldrig ser.
Så skiljer du arterna åt utan att gå nära
Det säkraste är att först bedöma avståndet, kroppens form och miljön. Försök inte fånga ormen för att kontrollera ögon, huvud eller fjäll. Ett fotografi taget på tryggt avstånd är bättre än att gå fram och störa djuret.
- Sicksackband på ryggen talar ofta för huggorm, men mönstret kan vara svagt eller saknas hos svarta individer.
- Ljusa nackfläckar talar ofta för snok, särskilt om ormen befinner sig nära vatten.
- Små mörka fläckar utan sicksackband kan passa in på hasselsnok.
- En blank, kopparfärgad och benlös ödla är sannolikt en kopparödla, inte en orm.
Jag skulle vara försiktig med förenklade regler som att en viss huvudform eller pupill alltid löser frågan. De kan fungera för vana naturintresserade, men är mindre pålitliga när ljuset är dåligt eller djuret rör sig snabbt. Är du osäker, behandla ormen som en huggorm och håll avstånd tills den har försvunnit.
Vad gäller om du hittar orm på tomten
Alla Sveriges tre ormarter är fridlysta. Det betyder att du inte får döda, skada, fånga eller flytta en orm hur som helst. Naturvårdsverket anger dock ett undantag för huggorm som finns på tomtmark, där den får fångas in och flyttas om det behövs.
Den bästa första åtgärden är nästan alltid att vänta och låta ormen söka sig därifrån. Håll barn och hundar på avstånd, stäng dörrar mot huset och undvik att försöka peta bort djuret med en pinne. Snok och hasselsnok ska inte flyttas utan särskilt stöd eller tillstånd.
Om en huggorm måste flyttas på tomten rekommenderas en säker metod med exempelvis en lövräfsa och en stadig hink med lock. Den bör placeras på en lämplig plats minst ett par kilometer bort. Känns hanteringen osäker kan kommunens miljö- och hälsoskyddskontor ibland hänvisa till någon som kan hjälpa till.
Vill du göra tomten mindre attraktiv för ormar hjälper enkla åtgärder ofta mer än olika så kallade ormmedel. Ta bort rishögar, håll gräset kort nära huset, placera kompost och lövhögar en bit från byggnader och täpp till större hål vid grunden. Det minskar samtidigt gömställen för sorkar, som annars kan locka huggormar.
Om du blir biten av en huggorm
Misstänker du ett huggormsbett ska du ringa 112 direkt, även om du känner dig relativt opåverkad. Bettet kan ge två små märken med ungefär 6 till 9 millimeters mellanrum, men märkena syns inte alltid.
Försök hålla dig stilla och håll den bitna kroppsdelen så stilla som möjligt. Ta av ringar, klocka, skor eller annat som sitter åt eftersom svullnad kan utvecklas. Enligt 1177 ska du inte suga ut giftet, skära i huden, kyla området eller lägga ett åtstramande förband.
Reaktionen varierar. En del får bara lokal smärta och svullnad, medan andra kan få kraftig svullnad, kräkningar, diarré, andningssvårigheter eller svimning. Barn, äldre och gravida kan vara särskilt känsliga, liksom personer som blivit bitna i huvud, hals eller bål.
Tre ormarter räcker för ett rikt djurliv
Sveriges ormfauna är liten men väl anpassad till olika miljöer. Huggormen klarar kalla breddgrader och öppna marker, snoken följer gärna vatten och hasselsnoken är beroende av varma, torra områden med gott om gömställen.
Min viktigaste tumregel är enkel: titta på avstånd, låt ormen vara och skilj på ett obehagligt möte och en verklig risksituation. Med den inställningen kan du både skydda dig själv och ge Sveriges tre ormarter den plats de behöver i naturen.
